Madelene

Me and my Karl har 3 månader idag, så grattis till oss! Fortfarande lika kär (om inte mer!) och underbart är det.

Kom hem från han vid halv 3, satt och snacka med mamma i några timmar. Det var trevligt. Pratade mycket om tjejers sätt att visa sin osäkerhet och avundsjukhet, intressant ämne det där måste jag säga! Mamma sa att hon tycker jag är stark, i appreciate that, men jag håller med om jag ska vara ärlig. Nu är jag gladare och starkare än nånsin, kommit över ett steg som jag ser det. Om en tonårings uppväxt så föreställer jag mig att det är under en period, när man klättrar upp för ett slags steg, då man mår psykiskt dåligt, upp och ner hela tiden (inte humörsvängningar, utan hur man mår), då det är mycket i ens liv som håller på att förändras. Men det ser man inte då, utan efteråt, när man börjar känna sig mer stabil och glad oftare i längre perioder igen. Jag vet inte säkert om jag är över det helt, men jag är säker på att jag är nära, allt känns mycket lättare nu för tiden, kan acceptera saker på ett annat sätt känns det som, bara inte bry sig om onödiga saker och händelser. För det händer i olika tid för alla. Vissa kan få det där steget tidigt i tonåren, vissa efter några år, och vissa senare. Som anhörig måste man bara finnas där.
Ni förstod säkert ingenting av det jag skrev, men det spelar ingen roll, jag skriver för mig själv på min blogg, och inte för andra, jag tycker nämligen om att skriva!

Nu ska jag duscha och göra mig i ordning för en 30-årsfest med underbara gro, ska bli kul!
Önskar en trevlig kväll till alla som förtjänar det! puss och hej!